Årets kräftfiske har gått av stapeln, traditionsenligt. Det är alltid något visst att träffas vid sjön och göra iordning burarna. Nu finns det ju bara signalkräftor som är inplanterade för ganska många år sedan. När min tvillingsyster Sylvie och jag var små var vi alltid med på kräftfisket. Det var min morbror Sven och morfar Erik som fiskade mest. Då fanns det ju mängder med flodkräftor. Jag minns att vi gick med ficklampor i vassen och lyste efter kräftorna. Men vi vågade inte ta upp dom för vi var rädda för klorna. Än i dag håller jag inte gärna i en kräfta. 

  När vi hade lagt burarna i båtarna inväntade vi skymningen. Då grillade vi hamburgare och pratade om var vi skulle lägga burarna. Vi har fiskevatten utanför Lövvreten och på ett annat ställe som heter Djupsjövik. I skymningen rodde vi iväg. Jag följde med till Djupsjövik. Det var en fin kväll och dimmorna dansade. Vågorna kluckade mot båten. En härlig doft av sjö och växter slår emot. Vid tolvtiden var det tid för att vittja burarna. Det överlät jag till den yngre generationen. Vi fick över hundra kräftor som Ingela kokade efter ett gammalt recept ur Svenskt Husmoders lexikon som jag kölpte 1955. Boken gavs ut 1952. Det är lite streck här och där i den som mina barn har bidragit med.

På lördagskvällen hade vi en trevlig kräftfest med god mat och färgade lyktor.

Kram från Bloggtanten Inger